Igår när jag väl kom hem från jobbet hade mitt nya Sonicspel kommit. Självklart snodde jag åt mig Mickes Ps3 och började spela...Jag kom inte ens till första sparningen innan jag dog och fick börja om från hela början... Micke blev kaxig och skulle minsann visa hur det ska gå till... Han kom till ungefär samma plats som jag innan hans liv var förbrukade...

  Vi kom då framtill att hade vi fortfarande varit runt 10 år så hade vi i princip varvat spelet under natten. Nu fattar man inte ens hur man ska hoppa...Typiskt!!!

Jag ska se hur långt jag kommer idag...

Igår gick jag hem från jobbet pga av att jag inte kunde sluta gråta. Idag va det dags att jobba igen. Känns ganska dumt att säga att man vill vara hemma för att sörja. Men men, bara att bita ihop och pallra sig iväg. Det gick ändå förvånantsvärt bra, förutom att jag tror att jag håller på att bli dum i huvet. Vissa gånger kändes det som att Johan var där med mig bara för att jag skulle klara av arbetsdagen.

Det värsta under dagen var ändå att hålla tillbaka tårarna när jag pratade med en av våra ungdmar som mådde riktigt dåligt över att han och Johan brukat tjaffsa med varandra och att han aldrig fick chansen att säga förlåt och att han verkligen tyckte om honom. Jag hoppas jag lyckades få honom att må bättre sen iaf...

Varför ska allt bli svårare än vad det skulle kunnat vara? Hemma mår jag ändå bra nu. Jag tänker mycket på honom men jag mår inte dåligt på samma sätt längre. Däremot var det som en chock att komma tillbaka till jobbet. Det känns som att mardrömmen börjar om på nytt när jag måste börja inse att det inte bara är en vän som är borta utan även en kollega. Allt som har med arrangemang och annat jobb att göra påminner om honom. Varje helg jag jobbade viste jag att han komemr att ringa en eller flera gånger, och ev komma förbi.

 I helgen är det min jobbhelg och telefonen ringer inte, och han kommer aldrig in genom dörrarna. Jag tror jag kollade mobilen minst var 30:e min och kollade ut mot parkeringen flera gånger men han kom aldrig. Men som jag skrev tidigare kändes det fortfarande som han fanns vid min sida när det det blev riktigt tungt.

En dag kvar sen kanske huvudet får vila lite...